Häxa – ett ords resa från ”djävulens kvinna” till ”New Age-slasktratt”

Posted in Häxgudinnor, Kunskap on 18:29 by admin

Tillhörighet är något som är synnerligen viktigt för människor. Vi är flockdjur och vi vill tillhöra en grupp. Men de flesta av oss vill helst tillhöra en grupp där de andras värderingar och intressen ligger nära våra och då blir benämningar och titlar viktiga.

Vissa benämningar kan man ge sig utan annat än en känsla av att det är där man hör hemma, som hårdrockare, bokslukare, djurvän och så vidare. I andra änden av spektret ligger de titlar som man inte får kalla sig hur som helst, som polis och läkare, där missbruk till och med är straffbart. Så finns det titlar som, om man använder dem utan att ha rätt till dem, inte kan leda till rättsliga påföljder, men där ett avslöjande som bluff får sociala följder, till exempel om man skulle påstå sig vara svensk mästare i höjdhopp, kompis med en kändis och så vidare. Så finns det förstås de benämningar, snarast öknamn, som ingen vill ha, utan som ges av andra i sårande eller nedsättande syfte.

kunskap haxgudinnor  Häxa – ett ords resa från ”djävulens kvinna” till ”New Age slasktratt”

Etymologin kring ordet ”häxa”

Ordet ”häxa” tros stamma från det fornhögtyska Hagazussa som anses betyda gärdsgårdsriderska. Förledet ”haga” är nära besläktat med vårt moderna ord ”hage”, vilket är en ingärdad ängsmark.

Ordet följde med häxprocesserna upp från Tyskland och var en juridisk benämning innan det blev ett ord allmänheten började använda. När sedan folk i gemen tog upp det, var det i samma betydelse som i domstolarna.

Senare, kring andra hälften av 1800-talet och framåt förpassades häxan till sagorna. Hon var fortfarande i en ond trolldomsutövande gestalt som, förutom att hon ansågs vara en myt, uppfyllde punkterna i häxbegreppet nedan.

Det är högst tjugofem år sedan definitionen av ”häxa” började urvattnas till att bli det definitionslösa begrepp det allmänt godtas som idag.

Från att ha varit benämningen på en brottslig kvinna vars brott utgjordes av att hon förskrivit sig till djävulen har ordet alltså gjort en rejäl resa till att bli en slaskbenämning där nästan vad- och vem som helst inryms.

 

kunskap haxgudinnor  Häxa – ett ords resa från ”djävulens kvinna” till ”New Age slasktratt”

Häxbegreppet

I den akademiska världen har i och med forskningen kring häxprocesserna tagits fram ett häxbegrepp som kan sammanfattas i följande punkter:

  • Djävulspakt – en pakt med makter som av kyrkans sågs som djävulen själv eller hans demoner. Till dessa makter hör de hedniska gudomarna och vissa av dem anses vara speciellt knutna till häxor.
  • Metamorfos – förmågan att förvandla sig till ett djur, hamnskifte.
  • Häxritt – förmågan att i människo- eller djurhamn kunna flyga genom luften eller i drömmen på en stav, kvast, annat lämpligt redskap, djur eller människa.
  • Häxsabbat och djävulsbolande – gästabud och sexuell samvaro med de makter som nämns i första punkten.
  • Förbjuden trolldom – den trolldom som till skillnad mot signeri och lövjeri sågs som ond. Under häxprocessernas gång kom dock all magi att betraktas som brottslig och ett verk av djävulen.

För mig finns det två olika grupper som kallar sig häxor: traditionella häxor och nyhäxor.

Den traditionella häxan

Uppfyller man häxbegreppets alla punkter är man en häxa. Vem som helst kan dock inte bli häxa, utan det krävs att man på samma sätt som en musiker föds musikalisk, föds med trolldomskraft. Utan den förmågan går det varken att häxrida, hamnskifta eller utöva annan häxkonst.

I resten av artikeln kommer jag att sätta ”traditionell” framför när jag menar en häxa enligt ovanstående definition, för att i möjligaste mån undvika förvirring.

En traditionell häxa kallas av en häxgudom, sluter en pakt med och tjänar denna. I gengäld får hon ökad trolldomskraft och -kunskap. Hon häxrider (d.v.s. gör verkliga utomkroppsliga resor, inte inre fantasiresor, visualisationsövningar eller liknande) och hon skiftar hamn så att andra kan se det (det handlar alltså inte om ”inre djur”, kraftdjur eller liknande). Hon har kultfester tillsammans med de makter hon tjänar och i kulten förekommer även sexuella inslag. Hon utövar sin speciella trolldom och kan både välsigna och förbanna.

Traditionella häxor kan delas upp i två kategorier: de som är en del av en tradition och de som inte är det. Häxtraditioner är slutna, det vill säga att endast de som är en del av traditionen får ta del av den kunskap och den praktik som ryms inom den. Det innebär att jag inte kan säga så mycket mer om vad en traditionell traditionsbunden häxa är och gör än vad som redan sammanfattats ovan.

 

Dagens (ny)häxa

Hade inte begreppet ”häxa” blivit så urvattnat som det är, hade jag inte behövt olika epitet (ny/traditionell) då de som i det fallet kallat sig häxor även hade varit det (i enlighet med häxbegreppet). För att göra det hela än mer förvirrande finns det inte heller någon ny definition, utan den minsta gemensamma nämnaren för att kalla sig ”häxa” är att man vill kalla sig det. Därför går det inte att ge en klar definition av vad en nyhäxa är förutom ”någon som kallar sig häxa utan att uppfylla häxbegreppet”.

Däremot kan jag ge olika exempel på vad olika nyhäxor gör.

Den aningslösa

Jag har sett de som tillstått att de varken kan något, eller gör något som är ens i närheten av ursprungsbegreppet, glatt kalla sig häxa eftersom det ”känns rätt” för dem. Bland de som har den här minst sagt vaga kopplingen till begreppet hittar man ofta de mycket unga och de mycket oerfarna som bär en romantisk längtan efter att vara lagom mystiska.

Den romantiska

Sen har vi de som förväxlar ”häxa” med sin bild av den kloka gumman/gubben. De tycks se framför sig någon som vandrar genom skog och mark där de plockar örter och växter, pratar med djuren, förnimmer väsen och sedan återvänder till sin lilla stuga i skogsbrynet där de odlar fler örter, kokar allehanda salvor och brygder samt tar emot folk i behov av hjälp – men endast de som behöver ”god” hjälp, ingen kärleksmagi eller förbannelser.

Den här bilden stämmer varken med äldre tiders kloka eller traditionella häxor, utan stammar från nationalromantiken då ett lantligt, naturnära levnadssätt idealiserades av den tidens kulturelit.

Hit har även olika terapier, teorier och åskådningar från New Age hittat in, som kristallterapi, ”healing” och så vidare.

Även urbefolkningar och deras andlighet utövar stor lockelse på den här gruppen. De tycks hoppas att de ska finna det naturnära och ursprungliga som de upplever har gått förlorat nära dem hos andra folk och i andra kulturer. Detta är dock sällan uppskattat av sagda ursprungsbefolkningar/kulturer, som ser hur ”den vite mannen” nu kommer och misstolkar och kommersialiserar även deras traditioner. Populärast är nord- och sydamerikanska indianer, australiska aboriginer samt de blandtraditioner med ursprung i de västafrikanska religionerna som uppstått i USA, Karibien och Sydamerika (Hoodoo, Voudou, Santeria etc).

Wiccaner/pseudowiccaner

Vidare finner vi en stor grupp som endera är wiccaner men även kallar sig häxor, eller som tagit huvuddragen av vad de tror och gör från wicca, men som förvirrat detta till att bli ”det häxor tror och gör”.

Här finner vi bland annat generaliseringen att häxor firar de åtta wiccanska högtiderna, sabbaterna, wiccas gyllene regel (”gör vad du vill så länge du inte skadar någon”) och den så kallade trefaldighetslagen om att allt man sänder ut får man tillbaka tre gånger (där tolkningen på individnivå kan vara både bokstavlig eller mer symbolisk).

Eftersom det finns så många böcker i ämnet och det som är skrivet har en tendens att uppfattas som mer sant, är det oftast här jag hittar de mest högljudda och tvärsäkra diskussionsmotståndarna när jag diskuterar häxbegreppet. Inte blir det bättre av att samma fenomen även finns i den anglosaxiska världen, det vill säga att wiccanerna där kallar sig ”witches” (som inte begreppsmässigt är helt synonymt med ”häxor”) fast de inte uppfyller det begreppet heller.

 

Varför använda ett ord utan att veta dess betydelse?

Ofta känns det som om de som hävdar att vem som helst kan kalla sig häxa, hängt upp hela sitt magiska/mystiska och/eller religiösa liv på epitetet ”häxa”. Så till den milda grad att kan de inte kalla sig det, kan de inte heller fortsätta göra det de gör. Av dem uppfattas jag också ofta som elak och elitistisk när jag säger att inte vem som helst är häxa och att man därför inte heller ska kalla sig häxa hur som helst. Elak kan jag hålla med om att jag är om det innebär att delge sin åsikt samt fakta för att underbygga den utan att linda in det man säger. Elitist är jag om man med det menar att jag anser att inte alla kan allt och att det krävs en hel del av individen för att kunna kalla sig häxa.

För mig är det naturligt att ta reda på så mycket som möjligt om något, innan man kallar sig det. Det är en fråga om min egen integritet och respekt för både mig själv och traditionen bakom ordet. Tyvärr tycks den inställningen allmänt bli mer och mer sällsynt, vilket verkar ha två huvudorsaker. Dels någon slags missriktad ”demokrati”-tanke som slagit över i Jantelag där tanken om allas lika värde missuppfattas som att alla, oavsett kunskap, förmåga och erfarenhet kan kalla sig det de önskar så länge titeln inte behöver backas upp av en examen, utnämning eller liknande. Dels även den stora mängden likriktad information som bara är en googling bort. Om 11 hemsidor med i stort sett samma innehåll alla säger ungefär samma sak om vad en häxa är, så tas det för sanning och ingen djupare faktagranskning sker. Informationssökning bortom internet och tumregler för att kunna avgöra kvalitén på de uppgifter man hittar, tycks vara en konst allt färre behärskar.

 

Alternativ

Idealet vore om de som söker en benämning tittade på vad de gör och vad de tror och utifrån det hitta en lämplig benämning. Många skulle t.ex. hellre beskrivas som solitära wiccaner, eller aspirerande kuckelgummor/gubbar. Andra är snarast animister eller gudinnedyrkare. Kanske ett stort flertal är hedningar i allmänhet då de fortfarande finner sin väg, sin tro och sin praktik.

 

Sammanfattning

Jag kan inte hindra någon från att kalla sig häxa, jag vill inte ta ifrån någon dennas trosuppfattning eller praktik – men jag hoppas kunna stämma till eftertanke och inspirera till att söka bortom det mest lättillgängliga och lättsmälta. Kanske kan ordet ”häxa” föras tillbaka till sin definition och kanske kan fler hitta en väg som verkligen är deras och inte en motorväg av glättiga böcker och ytliga hemsidor.

 

Artikeln skrevs med inspiration av de rubrik- och ämnesförslag jag fick in i vårens tävling. Jag vill gratulera och tacka följande för deras bidrag:

Tessan: ”Hur vet jag om jag är en häxa, hur gör jag för att komma vidare?” samt ”Hur många sorters häxor finns det?”

Matley: ”Traditionell häxkonst: hur man som nybörjare och ’fortsättare’ kan applicera bokkunskap och andras idéer på sitt eget liv och det land man lever i” samt ”Olika traditioner inom traditionell häxkonst och vad som kan tänkas skilja dem åt”

Jag vill även tacka min vän och mentor Gandbera för all hjälp med artikeln, utan hennes insikter, kunskap och hjälp hade artikeln inte funnits.

Tags: animist, djävulspakt, gärdsgårdsriderska, hagazussa, hamnskifte, häxa, häxbegreppet, häxor, häxprocesser, häxritt, häxsabbat, hedning, kloka gubbar, kloka gummor, kuckelgubbe, kuckelgumma, kvast, metamorfos, new age, nyhäxa, pseudowicca, solitär wiccan, stav, traditionell häxa, trolldom, trolldomskraft, wicca, witch

FRIGGA – EN HÄXGUDINNA?

Posted in Frigga, Gudinnor, Häxgudinnor, Religion on 18:28 by admin

av Gandbera

Om jag berättar att gudinnan Frigga är min fulltrogna brukar kommentarerna bli i stil med, ”Men hon som är så tråkig!” eller ”Hur kan du som är häxa och rider gand ha henne till fulltrogen?”. Ungefär detsamma tänkte jag själv när Frigga började ge sig till känna. Jag kämpade emot av alla krafter, men kallar en gudinna på dig är det inte mycket du kan göra åt saken. Så istället började jag lyssna till henne och upptäckte snart att hennes väsen var betydligt mer komplext än jag någonsin kunnat ana. Bort tonade bilden av den mytiska Frigga – Asgårds drottning, Odens maka och Balders mor – och istället trädde bilden av den verkliga gudinnan fram.

Jag började söka efter Friggas verkliga väsen i litteraturen och det här är vad jag fann.

Den forna kulten

Det enda säkra spår vi har av en fornskandinavisk Friggakult är ortnamnet Friggeråker i Västergötlands Falbygd. Ytterligare några platser i Västsverige har namn som möjligen skulle kunna vara bildade av gudinnenamnet, men de är mer osäkra.

Frigga inte är någon inhemsk gudinna och det är rimligt att anta att hon förts in söderifrån samtidigt som Oden. I sin bok ”Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien” vill dock John Kraft förlägga hennes kult till ungefär samma period som gudinnan Njärds och guden Ulls. Stöd för det får han i den omständigheten att det inte finns några spår av Njärd i Friggas kultområde och Frigga skulle därför, liksom den uppländska Härn, kunna vara en lokal variant av den äldre järnålderns stora fruktbarhetsgudinna. Möjligt är alltså att Västgötarna har lånat in henne långt innan föreställningen om att hon var Odens hustru nådde hit.

religion haxgudinnor gudinnor frigga  FRIGGA   EN HÄXGUDINNA?

Ormhäxan från Smiss – Gotländsk bildsten från 400-talet, som ibland sägs föreställa Njärd eller Frigga.

Västgötarnas Nerthus

Friggas ursprung som fruktbarhetsgudinna är de flesta forskare överens om och hänvisar ofta till Hugo Jungners doktorsavhandling ”Gudinnan Frigg och Als härad”.

Där presenterar Jungner en teori om den västgötska Friggakulten, som han tror var etablerad redan omkring år 0. Med hjälp av bl a gravfynd, namn på orter och platser i området samt vad som sägs om Frigga i litteraturen, försöker han skapa en bild av hur kulten kan ha sett ut. Den beskrivs som en fruktbarhetskult med en ktonisk jordgudinna i centrum. En gudinna både för de levande och för de döda. Kulten var knuten till vatten och i den förekom kultbröllop och omåkning. Frigga dyrkades eventuellt tillsammans med en gud, en föregångare till guden Frö. Hans namn kan ha varit Ing eller Friggi. Det finns saker som tyder på att han även var en åskgud.

Den mytiska Friggas boningar Fensalar ”Träsksalen” och Sökkvabäck ”Den sjunkna bänken” kan vara minnen av den här vattenknutna kulten.

Spåren av den forna fruktbarhetsgudinnan möter vi även i ”Völsungasagan”, där Frigga är en av gudomarna som hör det barnlösa kungaparets bön. Likaså i ”Oddruns gråt”, där vi får veta att hon tillhör de gudar och gudinnor som åkallas vid barnsbörd.

Germanernas Venus

Det är från germanerna på kontinenten som Frigga kommit till oss. De skriftliga källor där hon finns omnämnd, härstammar dock alla från senare tid då hennes kult redan sammansmälts med Odens. Vi vet därför inte något om hennes tidiga gestalt utanför Skandinavien. Men hennes namn, som brukar översättas med ”Den älskade” eller bara ”Älska”, gavs åt den sjätte veckodagen, fredagen. Hon ansågs alltså jämförbar med romarnas Venus och det vittnar om hennes betydelse som germanernas stora kärleksgudinna.

Frigga brukar ofta framställas som den trogna, lojala makan och äktenskapets beskyddarinna. Men i källorna möter oss en helt annan bild. Där är hon både otrogen och svekfull mot Oden. Liksom de flesta andra kärleksgudinnor har alltså även Frigga betraktats som omoralisk och promiskuös när andra värderingar tagit över de gamla.

I ”Loketrätan” och ”Ynglingasagan ”beskylls Frigga för att vara mangalen och för att ha famnat sin makes båda bröder.

Saxo Grammaticus berättar i sin ”Gesta Danorum” om en annan episod. Frigga förför där en tjänare för att komma åt guldet på en staty föreställande Oden. Det hela slutar med att hon blir övergiven av Oden när han upptäcker hennes otrohet och svek.

Friggas sexuella frigjordhet förfasade sig den anglo-saxiske biskopen Ælbert över. I sin sammanställning över de hedniska gudarna skriver han, ”the shameless goddess called Venus and Frigg in Danish” och han säger att hennes fräcka oanständighet visade sig genom hennes många älskare, t o m hennes egen far och bror.

Trollkvinnan

Frigga är trollkunnig och Britt-Marie Näsström ser i henne en sejdande gudinna. Något som Friggas falkhamn skulle kunna tyda på. Den visar att Frigga är hamnskifteskunnig, vilket är en konst som bl a hör ihop med sejden.

De båda Eddorna nämner att Frigga känner till allas öden, men inte vill yppa något. Här skulle det enligt Näsström kunna handla om spådomssejd.

Odens besök hos en allvetande jätte skildras i ”Sången om Vavtrudner”. I inledningen frågar Oden Frigga om han bör resa dit eller ej. Hon avråder honom, men han beslutar sig ändå för att fara. Frigga svarar då med orden ”Lycklig avfärd, Lycklig hemkomst, Lycka på färden dig följe. Förståndet dig nyttje, då du Aldafader, att ord skifta med jätten”. Här menar Näsström att det är möjligt att Frigga samtidigt som hon brukar sin förmåga att se in i framtiden, även lägger en god besvärjelse över Oden. Hon använder sig alltså av påverkande spådomssejd.

religion haxgudinnor gudinnor frigga  FRIGGA   EN HÄXGUDINNA?

Väggmålning från 1100-talet som föreställer Frigga – Katedralen i Schleswig

I ”Longobardernas stamsaga” uppsöks Frigga av den trollkunninga drottningen Gambara. Hon vill att Frigga ska garantera seger åt drottningens folk i ett krig mot Vandalerna, vilka har Oden på sin sida. Frigga förvänder då synen på Oden och han utropar det folk Frigga vill ska vinna till segrare. Även här skulle det kunna handla om sejd.

En hämdlysten och förslagen Frigga möter vi i ”Sången om Grimner”. Hennes intriger för att hämnas ett svek som hennes egen fosterson blivit utsatt för av Odens fosterson, slutar med att denne dör. Visserligen genom Odens trolldomskonster, men det är Frigga som driver honom till det hela via egen trolldom.

Frigga är också en av de gudomar man vänt sig till när det handlat om botemagi och hennes namn förekommer i ett flertal läkegaldrar.

Hon finns bl a med i den kända andra Merseburgergaldern från 900-talet. Där gäller det bot av en häst och just bot av hästar verkar ha varit något av hennes specialitet.

Frigga tycks alltså använda sig av både ljus och mörk trolldom, men sejdar hon verkligen? Det finns inget i källorna som tyder på att sejden har utövats utanför Skandinavien, men det har däremot den i vissa delar likartade gandmagin gjort. Därför är det troligare att Frigga är en gandande gudinna istället för en sejdande. Något som också namnet på den trollkvinna som ber Frigga om hjälp i ”Longobardernas stamsaga” styrker.

Den högsta asynjan

Snorre Sturlassons skildringar av Asgård och dess invånare, den norröna Olympen, bygger i hög grad på efterrationaliseringar och har troligtvis mycket lite med verklighetens kult att göra. Hans uppräkning av asynjorna brukar vanligtvis tolkas som namn på Friggas och Fröjas olika gestalter, inte som olika gudinnor.

Frigga sägs vara den högsta asynjan, Asgårdsdrottningen, och de andra gudinnorna en slags uppvaktning runt henne. Att Hlin (den som vakar över de människor Frigga vill skydda från någon fara) är ett annat namn för Frigga, vet vi genom en strof i ”Valans spådom”. Saga (den som ser) och Lofn (den som röjer undan hinder när det gäller förbjuden kärlek) är också två asynjenamn som brukar hänföras till Frigga. Även Gnå (Friggas budbärerska) och Fulla (hennes syster eller kammartärna) är nära knutna till henne, även om de med bestämdhet inte kan sägas vara Frigga själv. Ibland sägs också Eir (den bästa läkaren) vara ett annat namn för Frigga.

Balders mor

Den mest kända myten där Frigga förekommer är ”Balders död”. Frigga försöker där förhindra att detta sker genom att ta löfte av elden och vattnet, järn och all slags malm, stenarna, jorden, träden, sjukdomarna, djuren, fåglarna, gift och ormar, att de inte ska skada Balder. Genom Lokes försorg sker detta ändå och i en strof i ”Valans spådom” får vi veta att Frigga gråter över Balder i Fensalar.

Den äldre forskningen såg i den här myten en variant av den orientaliska årstidsmyten och Frigga som motsvarande den gråtande gudinnan Ishtar. Idag förkastar man emellertid den tolkningen. Man är inte ens övertygad om att Baldersmyten verkligen är en äkta myt

En del forskare pekar på att Frigga tycks stå i ett särskilt förbund med naturen och dess olika väsen, eftersom hon har så stor makt över den att hon kan be den skona Balder.

Folktrons Frigga

Många forskare menar att Frigga var en ”död” gudinna vid hednatidens slut. Men hon har nog stått betydligt närmare människorna än vad myterna gör gällande. Flera av våra gamla gudar har levt kvar inom folktron som övernaturliga väsen och Frigga är en av dem. Hon har bl a betraktats som det kvinnliga hantverkets beskyddare och spånadskonsten var något hon särskilt månade om. Ända in i vår tid har man på vissa platser i Småland hållit Torshelg under torsdagskvällen. Stugan skulle då vara städad och all kringgärning var förbjuden. Framför allt fick man inte spinna, utan spinnrocken skulle ställas upp på ett bord och där skulle ”Thoregud och hans maka Frigge” sitta och spinna när de kom på besök under natten. Här brukar släktskapet med den tyska Holle brukar påpekas.

Frigga och Tor som äkta makar är kända även från andra delar av Sverige och övriga Skandinavien. Det sägs att Frigga brukar följa med honom på hans resor.

religion haxgudinnor gudinnor frigga  FRIGGA   EN HÄXGUDINNA?

Slända och ten.

Kopplingen till spinnandet visar sig även i namnet ”Friggerocken” eller ”Friggetenen” på de tre stjärnor som utgör bältet i Orions stjärnbild.

Kärleksgudinnan Frigga möter vi i folknamnet på planeten Venus. Den har kallats för ”Friggjarstjarna”. Och det isländska namnet på orkidén ”Orchis maculataär ”Friggjargras”. Den har använts i kärleksmagin som ett afrodiasikum. Ibland översätts namnet med ”Älskogsgräs”.

I Norge ses hon som en slags huldra, som precis som våra norrländska vittror vallar sin boskap i skogen.

Elin Wägner berättar i sin bok ”Tusen år i Småland” om en plats som går under namnet Blotviken. Där ska det ha funnits något som kallades för Modershögen, en slags helgedom av stenar, tillägnad gudinnorna och i synnerhet gudinnan Frigga. Ända in på 1900-talet ska det ha förekommit ritualer där.

Till sist

Numera när någon undrar hur Frigga kan vara min fulltrogna, så blir mitt svar: ”En fruktbarhetsgudinna med makt över kretsloppet, en erotisk kärleksgudinna, en trolldomsgudinna som känner både den ljusa och den mörka trolldomen, en gudinna som dessutom är klok och självständig, som inte står tillbaka för sin make utan ser till att det blir som hon själv vill och som dessutom är bra att ha till vän när det gäller födslar, bot och kvinnligt arbete. Vad mer kan man begära av en häxgudinna?”

Källor

 

Brate, Erik. Eddan – De nordiska guda- och hjältesångerna, 1990.

Jungner, Hugo. Gudinnan Frigg och Als härad, 1922.

 

Kraft, John. Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien, 1999.

 

Näsström, Britt-Mari. Freyja – the Great Goddess of the North, 1995.

 

Price, Neil S. – The Viking Way (Religion and War in Late Iron Age Scandinavia), 2002.

 

Ström, Folke. Nordisk Hedendom, 1985.

 

Sturlasson, Snorre. Snorres Edda i övers. av Johannson, Karl G och Malm, Mats, 1999.

 

Sturlasson, Snorre. Nordiska kungasagor i övers. av Johansson, Karl G, 1991.

 

Tillhagen, Carl-Herman. Vävskrock, 1986.

 

Wägner, Elin. Tusen år i Småland, 1939.

 

Völsungasagan i övers. av Knutsson, Inge, 1991.


Tags: årstidsmyt, asgård, åskgud, asynjor, Balder, barnsbörd, bot, eddan, Eir, falkhamn, Fensalar, folktro, Frigga, Friggerocken, Friggetenen, Friggi, Frö, Fröja, fruktbarhet, Fulla, fulltrogen, galder, gand, gandmagi, germaner, Gnå, hamnskifte, Härn, häxa, Hlin, Holle, Ing, Ishtar, jordgudinna, kärleksgudinna, kringgärning, ktonisk, kult, kultbröllop, Lofn, Loketrätan, Merseburgergaldern, Njärd, Oden, omåkning, Orion, Saga, Saxo, sejd, Smiss, Snorre, Sökkvabäck, spånadskonst, Torshelg, trolldom, trollkvinna, Ull, Vala, vatten, Vavtrudner, Venus, Völsungasagan, Ynglingasagan